RebeccaNyström

Det var en riktigt känslofylld match som spelades igår kväll måste jag säga.
Istället för att se de mest kända VIK klippen på jumbotronen i ABB Arenas mitt till den som vanligt stämningsfyllda musiken, och höra jublet om Västerås Hockey eka från VIK klacken var stämningen igår något annorlunda än vad den brukar vara.
På jumbotronen visades istället för klipp på laget vi alla supporters brinner för, klipp på en tränare. En tränare som betytt väldigt mycket för laget.
Den enda tränaren som på flera år (om inte enda från omstarten i div 2 för åtta år sen) verkligen fått vårt hockeylag att gå framåt. Att sikta mot toppen. Att nå mål och kämpa för att åter igen få känna på hur det är att vara ett elitserielag igen.
Denna tränare heter Johan Tornberg.

Klippen på honom visades tillsammans med den passande låten Coldplays's Fix You. Och istället för att höra klacken sjunga sånger som "Västerås är dom bästa" och "Som av en drog", så var det "Vi vill ha Johan tillbaka!" som hördes över hela ABB Arena.

Jag är känslokall, det vet jag. Och jag vet att det ska mycket till för min del innan tårar börja rinna längs mina kinder. De rann inte igår heller, men ändå var det någon slags känsla i bröstet som fick det att kvida till, när allt detta jag rabblat upp inträffade och när spelarna åkte runt med en banderoll strax innan första femman presenterades. Med banderollen visade spelarna för hela publiken att de accepterar inte hot! De accepterar inte att deras tränare blir hotad till livet och defenitivt inte att hans familj ska behöva bli inblandade i detta de med!

Resterande delar av matchen tillägnades bara åt Tornberg. Spelarna slet för honom, klacken skrek för honom och resterande av publiken fick se ett krigande gulsvart lag kämpa på och sedan vinna matchen mot Malmö Redhawks med 5-3, samtidigt som klacken sjöng "Det finns bara en Johan Tornberg!".

Jag är hockeygalning, det vet jag, och jag vet att jag redan har nämnt det också. Men jag kan svära på att även den minst hockeyintresserade personen hade gått ut med ett leénde på läpparna efter att ha fått bevittna denna match. Den spelades nämligen inte för lagets skull.
Den spelades enbart för klubbens, och för en enda enskild individ som lyckats få en stor del av Västerås att börja älska hockey och allt som har med den sporten att göra.

Nämligen Johan Tornberg.